perlofberg

Igår lyssnade jag på en webcast där 27 andliga lärare och filosofer berättade om möten och relationer med stora gestalter som transformerat och förändrat deras liv. Jag kände inte ens till 3/4 av dem innan igår. Det var inspirerande på så många sätt - dels har alla ganska otroliga berättelser att komma med, dels handlade webcasten generellt om en stor och komplex fråga:  hur katalyserar andliga förebilder vår egen utveckling?

Jag har inte skrivit på lång tid eftersom allt mitt fokus varit på att lägga grunden för en ny framtid som inkluderar de erfarenheter jag gjort mig och som öppnar dörren för vidare utveckling. Det betyder i praktiken att jag slutar med IT-sälj och kommer att satsa på kultur och miljöutveckling för att kunna ge mitt bidrag till vår utveckling som män, människor och fullvärdiga infödingar på planeten!

Fördelen med att skriva på det här sättet är att man inte behöver vara hundra procent trogen en röd tråd. Jag skulle gärna skriva mer om workshopen "men and the quest", och inlägget handlar på sätt och vis om den,  men jag måste först skriva ett par ord om min personliga bakgrund för att det här sökandet skall bli förståeligt.
Jag har haft turen att kunna bo, plugga, resa eller jobba utomlands en mycket stor del av mitt liv, ca. 14 år i allt, fördelat på Abu Dhabi, Libyen, Frankrike, Spanien, Danmark m.m. De tidigaste upplevelserna var för att pappa borrade efter vatten i öknen.

När jag kom upp i tjugoårsåldern började jag lägga märke till att jag blev håglös när jag kom hem - och kunde inte förstå varför. Det var som om det saknades en krydda i luften, ett allvar, en känsla av att livet är på riktigt.
Det här är något jag strävat efter att förstå under många år. Försökte länge fylla ut det genom att bli skådespelare eftersom det var svårt och ingen självklarhet för mig.
Men det jag insett är att det handlar om ett fenomen som inte är personligt, och inte heller bundet till Sverige. Det förvirrar oss troligen mer eftersom det mesta är bra på ytan här och saknaden är outtalad.  Så vari består tomrummet? Vad handlar det om?

Det handlar om mening helt enkelt, djupare mening.

Mening är ett användbart ord eftersom det är obundet av religion eller politisk åskådning. Och för att försöka hålla en röd tråd trots allt: var kommer då männen in i det här? I korthet: Om jag tittar på mina vänner bland män och kvinnor ser jag ett tydligt mönster: Tjejerna har rent generellt mycket mer stake och vågar mer. Männen fastnar som allra oftast i ett av två läger:

1) Antingen är man döv för kallet till djupare mening och satsar på att tjäna pengar och bygga upp en trygg och förhållandevis konventionell familjesituation, ofta på partnerns villkor.

2) Eller så är man förvirrad, lullar runt.

Jag känner hur många män som helst som passar in i den beskrivningen: Lullar runt.

Så enkelt kan det beskrivas.

Kvinnorna har genomfört en revolution (även om det finns områden kvar och FI inte är eniga) - Männen stod vid sidan av och undrade vad som hände. Vi vill och kan inte gå tillbaka, men vi kan inte se någon väg framåt. Kyrkan har liten lockelse på de flesta och pekar inte mycket framåt, de andliga vägar som återstår är ofta bakåtsträvande, virriga och saknar stringens och logik. Arbetslivet kan vara kul och stimulerande, men vilar på ett annat grundlag och handlar sällan om att medvetet bygga upp något som sträcker sig utanför det omedelbart synliga. Det kanske det gjorde förr, när många tog del i att bygga ett rättvisare samhälle, men inte idag.

Knuten som måste lösas för männen är följande: Vi är uppfostrade till att sky ord som "plikt", "mening", "kall", " strävan", "äventyr" - vi tror inte det leder någonstans. Vi tror inte det finns lycka eller hänsyn till andra bakom de här orden.

Men smaka på dem och känn hur frisk luft smyger in. 
Det handlar inte om att gå med i Hitler-jugend. Det handlar om att lyssna på rösten inombords som vet att vi kan åstadkomma förändringar. Den röst som inte är cynisk. Den religiöst lagde kanske kallar det ett kall, den politiskt eller socialt lagde något annat. Psykologen något tredje. Välj själv,
Och sak samma. Poängen är att livet inte är ett överlevnadsprojekt. Vi lever inte i en modellbyggsats som består av fördefinierade små hus och jobb och neuroser som skall pusslas runt.

Vi män behövs för något mer än vår egen bekvämlighet, och män behöver en ny anda, för ungdomar behöver män, politiken behöver män, miljön behöver män, kvinnorna behöver också män och undrar mer och mer högljutt var vi är. Fråga vilken tjej som helst.

Och det finns en sak vi är otroligt dåliga på som står i vägen för att något skall kunna utvecklas. Samtal.
Vi är inte ensamma, livet är inte personligt, vi delar det, men vi pratar nästan inte alls med varandra, speciellt inte om allvarliga saker.
Allvarliga samtal är inte heller nödvändigtvis betungande, det är ett annat grovt missförstånd. Allvar, humor och lätthet går ofta hand i hand. Samtal föder idéer, reflektioner, visioner, ifrågasättanden.  Män idag talar hellre med kvinnor om sådant som är viktigt. Varför?
Det börjar komma en liten ändring. Henrik Schyffert har lämnat ironin bakom sig - det är hedervärt. Något är i görningen på flera håll. Jag känner många som är vakna och som vill något.

Det har hänt saker i veckan som skakat om mig och gjort det här ännu tydligare. För ett par dagar sedan var jag på den sorgligast begravning jag varit på. En vän som drabbades av en depression och valde fel väg ut ur den - han tog sitt liv och lämnar barn och fru efter sig. Jag vet inte vad som hände. Vi hade inte träffats på länge och kanske hade ingen kunnat göra något, jag vet att flera gjorde tappra ansträngningar, men jag kan inte låta bli att tänka tanken: Kanske, kanske hade något kunna vara annorlunda.



Mitt ex Åsa prästvigdes för en vecka sedan. Av tio kandidater var nio (9) kvinnor varav alla dom som skulle till svenska kyrkan, killen hörde till en frikyrka. Handlar det bara om att prästyrket är ett låglöneyrke numera? Jag tror inte det. Samma utveckling ser vi bland läkarstuderande. Jag tror kvinnor i högre grad känner ansvar och männen nästan helt tappat kontakten.
Det handlar inte om präst eller läkare, men om att ta våra liv på allvar och sträva efter att de blir meningsfulla, det finns inga enkla svar på "hur". Men ställer man frågor finner man svar, så är det.

Åter till workshopen som jag lovat att skriva om... den hette helt enkelt  "men and the quest" och handlade om utvecklingen mot mognad i sökandet efter ett högre kall. De medverkande hade väldigt olika bakgrund och skiftande mål, men det var oväsentligt. Alla kände igen impulsen att bryta gränser, våga sig ut på havet för att se vad som finns där, instängdheten som man måste lämna etc. Det var sak samma att man använde en gammal medeltida historia som utgångspunkt, men den funkade eftersom den har djup och de som höll kursen hade djup och hjärta. 
En väninna som är genusforskare uttryckte (när jag berättade om den) en oro eftersom gammal symbolik oftast placerar kvinnor i förutbestämda roller i relation till mannens utveckling, men jag tror vi är förbi den punkten och inte behöver vara så oroliga för att vår utveckling skall hålla kvinnor tillbaka - och apropå ingenting så har kvinnor också saker de bör reflektera över och ifrågasätta.
 
Den här typen av undersökande är ett bra mycket djupare utmanande av könsroller än den rådande och totalförlamande "alla skillnader är kulturellt betingade så alla som ens använder ord som män och kvinnor cementerar skillnad" - vilket har fött generationer av mjukismän som i grund och botten inte har ändrat några som helst tankar om sig själva eller kvinnorna. De gamla mönstren dolda och dränkta i en klibbig gossighet.

Nog skrivande, nu armhävningar

Vill börja beskriva den workshop jag deltog i förra helgen - "Men and the Quest" och  det undersökande av mäns utmaningar som upptar mig och som jag tror kommer att uppta mig under lång tid framöver.

Män generellt befinner sig i en underlig sits idag och ännu underligare är att mycket få män verkar märka hur förvirrat det ligger till. Jag är övertygad om att det behövs en rejäl revision av oss själva, en omskakning och ett uppvaknande så hjärtat börjar slå. Så många män idag är håglösa och liknöjda eller platta och materialistiska (fråga vilken kvinna som helst så får du medhåll!)
Det har skrivits en hel del om detta (av både män och kvinnor), jag har själv tänkt på det under lång tid och märker att det börjar uppstå ett gryende intresse hos fler och fler att börja ifrågasätta och ställa frågor, för nånting måste hända.

Kursen förra helgen var ett experiment och ett undersökande för och av män, och verktyget var "Mythodrama" - en mix av teater, symbolik, frågor, rollspel och samtal där myter används för att spegla och sätta ljus på djupa psykologiska mönster. Kursledarna var Richard Oivier (Lawrence Olivers son) Michael Boyd, Chris Paris och Linus Roache. De två sistnämnda representerar också EnlightenNext, en organisation där jag själv varit aktiv och som utvecklar och förmedlar ett evolutionärt perspektiv på religion, andlighet och kultur i dess allra bredaste bemärkelse.

Vi utgick från Parzival myten som handlar om en ung man som finner ett högre kall och hans strävan efter att leva upp till det. Det är en komplex historia och Parzivals utveckling är inte rak och enkelspårig men kräver självrannsakan och innebär också offer, mod, upptäckt av kärlek, förfärliga misstag, ånger, förståelse, kamp och slutligen visdom och styrka.

Det första som slog mig redan första kvällen var det erkännande av ett högre kall som mer eller mindre alla deltagarna erkände. En längtan efter transcendens och ett djupt meningsfullt liv. Det var slående att denna "enkla" upptäckt var så fundamental. Och i nästa andetag slog det mig hur lite erkänd den här impulsen är ute i samhället . Bara den insikten väckte ännu fler frågor men gav också en del svar.

Kan märka nu att ämnet är så stort att jag måste skriva hela natten om jag skall komma vidare! Jobb kallar imorgon så det  får bli en cliffhanger. Stannar här nu och återkommer!

Hej, sitter med ett foerbaskat engelskt tangentbord utan aa, ae och oe... Har i sista minuten aakt till London foer att deltaga i workshopen "Men and the Quest" om maen, manlighet och soekandet efter ett djupare uttryck av ens autencitet som man. Min och maanga post-postmodernas syn aer att vi har dekonstruerat det haer begreppet till den grad att maen, speciellt i skandinavien, blivit oerhoert foervirrade kring sin egen identitet och staar utan riktning eller roder och kompass paa ett djupt plan. Det foer ofta till en oeverdriven "mjukhet" alternativt "tatuering och muskel Macho"-reaktioner, eller helt enkelt bara till uppgivenhet infoer naagot som vi dagligen i alla fall konfronteras med: Vem aer jag? Hur finner jag mening med mitt liv? Och jag raakar vara man.
Jag kommer skriva mer om det haer naturligtvis naer jag kommer tillbaka, ser foerskraeckligt ut med dessa bokstavskombinationer...

Har varit otroligt kul att börja den här dialogen om manlighet - det väcker frågor och tankar runt omkring mig och jag har det ena spännande mötet efter det andra. Det är som om nånting bubblar  - jag har också fått vatten på min kvarn av en vän och genusforskare som jag haft en längre epostdialog med - hon sprack helt ärligt och rakt förklarade hur urbota ointressanta män är rent kollektiv och hur glad hon var att hon inte så småningom skulle bli en trött medelålers man framför teven, men en nyfiken tant. Och jag förstår henne precis.
I kontrast till det fick jag så veta att några av mina gamla nära vänner kommer att samlas i London till helgen för en interaktivt utforskande kurs om manlighet med utgångspunkt i Parsifal myten
 I i en mening: Parsifal inser att först när hans liv får ett högre syfte blir han en sann man och alla de goda sidorna av manligheten finner sitt uttryck. Tänkvärt eller hur?
Några andra saker som av någon anledning alla händer samtidigt:
Svensk korvett gör snygg, kraftfull och oblodig insats för att stoppa pirater - tufft! Visst finns det säkerligen ganska desperata motiv för en del av piraterna, men oavsett det, snygg insats ( i rättvisans namn tror jag det var ett par tjejer med på båten).
Annat som inspirerar: 
Zlatan vinner skytteligan - förstås! Med den viljan...Heja Rosengård.
Söderling gör det omöjliga och vinner över Nadal - otroligt!
Kanske nåt på gång här uppe trots allt?

Jag vill utveckla föregående inlägg eftersom flera har hört av sig och jag tvingats tänka till igen.

Till att börja med:
En av de intressantaste saker som finns att göra är att ifrågasätta sådant som anses självklart, inklusive könsroller. Många genusforskare arbetar med att bryta ned ingrodda idéer och strukturer i/om samhället och oss själva.

Det här typen av ifrågasättande sker överallt där det pågår utveckling: I Sydafrika gällde olika lagar och regler för vita, färgade och svarta. Detta ansågs (av de vita) som självklart. Tack vare mycket kamp, blod och mod gäller inte det antagandet längre. Lagarna har förändrats och apartheid är åtminstone teoretiskt sett borta.

Under många långa år har kvinnor kämpat för sina rättigheter, och kämpar fortfarande. I Sverige har kvinnor kommit längre än på de flesta ställen och inte ens de mest inbitna moderater skulle vilja rösta fram en svensk Berlusconi- hoppas jag.

Det jag i mitt förra inlägg ville lyfta fram var kort och gott detta: Har vi i denna hundraåriga process mot jämställdhet, i väst och kanske framförallt i Skandinavien, försökt att rensa ut det man traditionellt kallat "manliga" egenskaper från våra psyken för att så mycket av det som var negativt konstruerats av män?

Jag är t.ex. uppfostrad med att aggressivitet alltid är fel, vilket inte stämmer. Konsensus anses alltid bra, men är i själva verket nåt värdelöst att sträva efter om det sker på bekostnad av konstruktiva beslut  (då är det bättre med ärlig konflikt så saker kommer på bordet). Hierarki anses dåligt - men det är stämmer inte heller eftersom sund hierarki är det enda som möjliggör utveckling. Skolläraren vet t.ex. mer än eleven. Det betyder inte att läraren har rätt att förtrycka eleven, men det finns en hierarkisk skillnad i kunskap, erfarenhet och perspektiv.
Föräldrar vet mer än sina barn och har en plikt att guida dem tills den dag de blir omkörda (vilket INTE händer när ungarna är sex år gamla).

Det finns alltså skillnader och hierarkier. Vissa av dessa skillnader är sunda, exemplet läraren/eleven eftersom eleven tjänar mest på att ha en kompetent lärare som faktiskt kan något. Andra skillnader och hierarkier är meningslösa och bör raseras. Exempelvis skillnader mellan män och kvinnors löner.

Hur går man då tillväga om man, som man, känner att något är tabu och inte tillåtet att tala om? Exempelet här är manlig styrka. Hur talar man om det utan att associera till primitiva värderingar och negativa hierarkier. Hur rör man sig framåt? Clint Eastwood sa nyligen i en intervju i danska Politiken att män nu för tiden är "sissy" - veklingar som inte kan stå på egna ben. Hur läser man en sån mening utan att inbilla sig att Clintan vill att kvinnor skall stå i köket och föda barn. Tänk om det inte alls är det han menar? Tänk om han har rätt, på ett helt nytt sätt. Han sa ingenting om att kvinnor skall stå i köket, han sa att män är mesar.

Igen: Hur pratar man då om "manlig styrka" (om jag får tillåta mig att använda det uttrycket) - utan att skaka liv i gamla strukturer? Det är inte så lätt.

Ett personligt exempel: När jag lyfter fram traditionellt "manliga" (ni får själva gissa vad jag menar) sidor i mig själv är det flera saker som händer runt omkring som är intressanta. Dels kan jag märka att jag uppfostrats till att undvika de uttrycken  - men samtidigt kan jag också se hur folk runtomkring gärna halvt automatiskt faller in i motsatta roller som jag, för att inte uppmuntra dem, medvetet måste ignorera.
Jag måste vara så vaken så jag både uttrycker mig fullt, samtidigt som jag inte tilllåter mig själv eller andra att falla in i falska roller eller skapa destruktiva strukturer. Om såna strukturer rent faktiskt börjar uppstå är det mycket lätt att låta sig smickras och känna sig som en "riktig karl", men det leder inte långt framåt.
Det jag personligen experimenterar med är att ta in situationen utan att undvika de svåra frågorna, försöka ta det ansvar som är mitt, men samtidigt i mig själv vägra tillåta andra bli svaga och några som skall "tas hand om". När det lyckas slappnar alla av för alla blir auktoriteter, men med olika roller.

Det finns en gammal paleontolog och jesuit (Pierre Teilhard de Chardin) som ser utveckling och liv som en strävan efter högre integration av allt större komplexitet - det vill säga att ju sundare en individ, en regnskog, eller ett samhälle är, desto mer komplexitet , skillnader, kan det rymma och fortsätta utvecklas. Han ser den här principen som något som gäller både organismer rent biologiskt men även samhällen och ideal. Ett högre utvecklat djur har en mer komplex kropp och fler typer av celler som fungerar tillsammans. En högt utvecklad kultur rymmer många olika typer av människor och har ideal och lagar som tillåter individerna och hela samhället att  förändras och växa.
Ett fascistiskt system är hårt integrerat men tillåter ingen komplexitet och trycker ner oliktänkande - ett kaotiskt samhälle är diversifierat, men inte integrerat, så inget samarbete är möjligt och allt faller samman eller stagnerar.

Poängen med detta är: En hälsosam kultur som man kan andas och leva i tillåter skillnader, men cementerar inte fast dom eller använder dom som ursäkt för förtryck.

Ett sätt att få perspektiv på just könsskillnader är att försöka betrakta dem som sekundära - inte det första vi tittar efter, men heller inte något vi undertrycker eller förnekar om de skulle råka finnas. Därigenom kanske vi ännu effektivare kan rasera falska idéer och skapa mer rum för undersökande oavsett om vi är kvinnor, män eller av obestämt kön. Det är själva förnekandet av möjliga skillnader och potentiellt positiva egenskaper som är min käpphäst och det jag personligen reagerar mot.

Och nu ger jag mig ut på tunn is och kopplar återigen in neutraliteten som uppstod under andra världskriget eftersom det mycket väl kan vara så att den påverkar hur vi tänker: Vi var inte neutrala, men har gjort neutralitet till ett ideal för att dölja att vi sålde ut vår integritet. I vår strävan att bryta ned ingrodda idéer missar vi lätt att neutralitet blivit en annan värdering som omedvetet styr våra steg och slutsatser. Om så är fallet försöker vi omedvetet neutralisera allt och kommer att blunda för en mängd skillnader på alla områden för att vi inte vill att det skall finnas skillnader.

Igen känner jag att jag måste lägga in brasklappar för att inte bli missförstådd. Det handlar inte om att cementera nya mans- och kvinnoroller utan om något okänt och nytt och jag tror att många moderna och eftertänksamma män i den strävan måste börja se om det finns positiva egenskaper och uttryck vi förnekar eller döljer med att vi "trots allt odlat skägg", för att vi kommit att associera det vi traditionellt sett kallat manliga kvaliteter med något som är negativt. Annars kidnappar dom som rent faktiskt ÄR reaktionära manligheten, och framhåller den som sin (brottslingar och mc-gäng t.ex.).

För ett år sen skrev en amerikansk feminist en undrande artikel om det hon kallade "det skandinaviska experimentet att skapa ett könsneutralt samhälle". Utifrån sett är det något extraordinärt och mycket ovanligt som pågår i Skandinavien. Vi har uppnått framgångar andra länder inte är i närheten av.
Dock var hon inte enbart positiv.

En av hennes mer radikala slutsatser var att det man också  åstadkommit var patriarki "in drag" (eng.) det vill säga, en patriarkalisk struktur med kvinnliga förtecken. Hon tyckte sig se en tragisk konsekvens. Att man i Skandinavien undertrycker eller förnekar värdet av traditionellt "manliga" (men inte könsbundna) värderingarna - handlingskraft, mod, etc.

En av hennes observationer var att skandinaviska män som en följd av detta, och den inneboende konflikten mellan vad som är uppskattat att göra och känna och inte uppskattat att göra och känna, blivit rejält kastrerade helt enkelt (min tolkning).

Vi är märkligt vädjande i våra uttryck och påminde henne om bilden av  kvinnor på femtiotalet i USA - kvinnor som mot sina instinkter försökte leva upp till bilden av den perfekta hemmafrun.
Hon hade halvt på allvar gett artikeln titeln "Whatever happened to the Vikings?" och anspelade på det mod och den äventyrslusta som vikingarna kommit att symbolisera ( inklusive de kvinnliga vikingarna, av  vilka hon nämnde några exempel).

Jag drar slutsatser här som är långtgående och generaliserande. Jag tror vårt experiment inte fungerar längre  och jag tror vi vet om det. Ett uttryck för det är att genusdebatten antar mer och mer fantasifulla uttryck som att "vi måste föra en miljöpolitik med genusperspektiv" - det finns en desperation runt den här typen av formuleringar. Nåt stämmer inte och det hjälper inte ett seriöst samtal. Gudrun Schyman har många poänger och insikter, men när genusperspektiv klistras på allt  förutom till exempel manlig svaghet och kvinnligt maktbegär så känns det som en projektion. Fel angreppsvinkel.

Och nu får vi en akut upptäkt kastad över oss: Sverige toppar statistiken över våldtäkter i Europa.

Vi våldtar mest i hela Europa.

Är det den enda tradition vi behållt från vikingatiden?

… vad är detta?

I mina föräldrars hemstad sköt en galen ung man ihjäl ett stort antal unga kvinnor för några år sedan.
Anders Eklund och lilla Engla. … listan är lång, och rasisterna kan inte längre skylla på invandringen.
Bara svaga män beter sig så här.


De flesta av oss är varken fotbollshuliganer eller våldtäktsmän eller mördare, men det betyder tyvärr bara ett visst mått av anständighet – inte styrka.

Vi har ett kulturklimat där män framstår som helt bisarra. Klichéer, halvgalna poliser i oändliga drama- och filmserier - javisst. Vuxna gossar som leder det ena lekprogrammet efter det andra. Men män som är starka, som vilar i sig själva, som inte låter sig manipuleras. Var?

Det handlar inte om muskler eller skägg. Om rått kött och svordomar.

En stark man står stadigt och kan bära motgångar och känslostormar. En stark man kan växla mellan att leda och bli ledd utan att det påverkar hans självkänsla. En stark man - och kvinna - kan ta ansvar utan att sträva efter makt och dominans.

Kan vi säga detta om oss själva?

Huruvida du som läser håller med om min tolkning eller inte är inte relevant. Problemet kvarstår, av någon anledning begås det flest våldtäkter per capita i Sverige ett av världens mest civiliserade länder på pappret.


Tillägg: Jag har fått flera kommentarer om att statistiken är mycket missvisande av flera anledningar. Stämmer säkert, bara det inte används som ursäkt för att inte ta frågan på allvar så fint med mig. 


Svenska Dagbladet

Vart tog vikingarna vägen?

Jag fick en kommentar på inlägget "psykologens kamp" från en vän som har ett seriöst andligt intresse. Tänkte använde den kommentaren som språngbräda för följande inlägg.

Min vän erkände inte nyttan av att anstränga sig för att göra saker bättre eftersom världen, livet, universum strävar efter balans, vilket han översatte till att en god gärning sålunda resulterar i en negativ reaktion från livet, gud, kosmos - detta för att upprätthålla balansen. Och omvänt, en negativ handling kommer att uppvägas av en positiv reaktion.

Jag har sprungit på det här förr - hos sökare, ett par teatervänner etc. och har försökt förstå hur de kan dra dessa slutsatser utan att blinka.

Tack och lov är det här resonemanget för de flesta människor helt vansinnigt, men fler än man tror som har något slags andligt intresse har såna här tankar.

Låt  oss till att börja med vara enkla och logiska och brutala: Det skulle faktiskt betyda att det kan betraktas som en god gärning att köra en buss med dynamit rakt  in i BB - för universum skulle  "balansera upp" detta med något minst lika gott.

Jag tror min vän som skrev kommentaren djupast sett inte tycker det - för han är nämligen en riktigt reko och välfungerande person - men hur tänker han då? Vad är det för andlig idé och erfarenhet som gör att han känner sig tvungen till att replikera på det här viset?

Jag är övertygad om att  början till tanken kommer från den genuina religiösa upplevelsen, andliga insikten, om att det finns en inneboende perfektion i hela tillvaron, om att allt hänger ihop. Det onda och det goda är en del av samma livsväv. Vi är en del av detta och vi kämpar i onödan mot livets essens, istället för att Ge Upp och tillåta oss att vara i harmoni med Allting.

Denna insikt är en del av de flesta religioner - men har i vår tid packats om, lokalt tonsatts av Thomas di Leva och tillåtits tolkas fritt efter eget humör och lust. "Jag kan göra hur jag vill, för allt hänger ihop!"

Det finns new age böcker som radar upp alla från Jesus till Hitler till Nelson Mandela till Jack the Ripper och okritiskt bedömer dem utifrån hur väl de fyllde sin roll i "det kosmiska spelet". Ingen värdering förstås huruvida Hitler, Jesus eller Mandela var ond eller god, bara hur stor deras roll var och hur väl de uppfyllde den.
Nån som reagerar?

Jag var på en konferens en gång där den japanske zen-mästare (för att impa) drog den klassiska historien om lärjungen som ville hjälpa en man knuffa sin tunga vagn upp för backen, men fick stryk av sin mästare för det var lönlöst att göra någonting innan man uppnått Buddha-natur.
Många av deltagarna nickade beundrande, förutom den thailändske buddhistiske mästaren som böjde sig fram och viskade -"typical japanese.... very good at avoiding responsibility..."

Huvet på spiken!

Det går nämligen att åstadkomma nåt, det vet varenda människa. Och man kan göra det ännu effektivare om man dessutom vilar i insikten om att livet i grunden är gott - väl medveten om att det finns mycket att göra.

På så sätt kan vi få ihop det nämligen, på ett högre plan inte enbart intellektuellt men också själsligt och fysiskt - för det pågår en oerhörd mängd kriser som måste bemötas och en explosiv dynamisk utveckling av tankar och teknik. Om människor med hjärta dessutom ser på varandra med insikten om att allt hör ihop, att vi oundvikligen är sammanvävda och ytterst sett inte skilda alls, då går man till verket med angelägenhet som inte är sprungen ur ångest som man söker undvika, men ur omsorg.

Det finns flera representanter för detta högre perspektiv inom de traditionella religionerna, men även utanför.
 Andrew Cohen (som jag lärt mest av), Ken Wilber, Sri Aurobindo, Pierre Teilhard de Chardin. Barbara Marx Hubbard (nej, ingen förbindelse med den andre Hubbard som vissa inte kan låta bli att tro) är några exempel. Det spännande är att dessa tankar är fritt tillgängliga, det är upp till var och en av oss att tänka själva och dra våra egna slutsatser, och testa dom i ord och handling -  vilket min vän faktiskt gjorde när han skrev sin kommentar - och här var svaret!

Det håller på att börja en revolution i Danmark och Holland inom miljöarbete utifrån miljö- och industrikonceptet "Cradle to Cradle" (vagga till vagga). Det finns grogrund för en likadan eller ännu kraftigare i Sverige.

Här nedan kommer jag att skriva om två saker - dels vad det handlar om, dels varför tankegången är så viktig inte bara för miljön.

För ett antal år sedan insåg utvecklarna av "vagga till vagga" att den stora anledningen till de miljöproblem vi har idag helt enkelt kan tolkas som brist på god design.

Det låter som en extrem förenkling och som ett undvikande av komplexitet - men det är ett genialt och briljant grepp därför att det går direkt till pudelns kärna på det mest konstruktiva sätt man kan tänka sig.

Under den industriella revolutionen verkade det som om resurserna var oändliga. Likaså jordens förmåga att absorbera avfall. Det fanns alltid en ny skog nånstans att hugga, eller en ny ödemark att lägga en soptipp på.
Nu vet vi att detta inte stämmer,  vi svävar på ett klot av liv i en oändlig rymd och vi har ingen annanstans att ta vägen.

Det är uppenbart för alla att fundamentala förändringar är nödvändiga för att vända utvecklingen. Detta är en icke-fråga idag, en självklarhet i Sverige, men vi har ett stort problem som står i vägen för vår kreativitet:
I vår strävan att göra rätt och minimera vår skadliga påverkan har vi medvetet eller omedvetet dragit slutsatsen att  människan är en i grunden negativ kraft och skapelse. En slags parasit.  Den bilden bär de flesta något så när medvetna människor. Om du påstår motsatsen påstår jag att du ljuger.

Föreställ dig nu att du är tolv eller tretton, ett känsligt  intelligent barn som vidareges en övertygelse om att vi människor i grunden är fel. Att planeten skulle må bättre utan mig.

Släpp in det i ditt hjärta.

Det är ju helt outhärdligt att tänka på. Det är förfärligt. Barn går runt och känner att "planeten skulle klara sig bättre utan mig". Så här går många barn runt och känner sig. Jag vet eftersom jag undersökt det.

Det är därför det är så viktigt att ta ett språng i tanken (inte bara kring miljöarbete, men det är ett bra ställe att starta eftersom det är så konkret)

Om vi kan vända de industriella processerna från de nuvarande 1800-tals principerna till att härma de kretsloppsprocesser som föregår i naturen kan människan till och med bli en biologiskt konstruktiv kraft  som ökar mångfalden och livskraften där hon far fram.
Ett körsbärsträd försöker inte spara på resurserna eller hålla igen under blomningen för att inte förbruka för mycket - ett körsbärsträd blommar utav bara helsike så mycket det kan och ju mer det blommar desto mer körsbär, fåglar, humlor, bin.
Ett rätt planterat träd suger inte ut sin omgivning men berikar den.
Det är det som är principerna bakom vagga till vagga och det skall understrykas att det inte är en utopi: Allt från storföretag som Ford till danska kommuner arbetar redan med konceptet. Med tur och skicklighet får Danmark kanske snart sin första vagga till vagga kommun. Lego, Carlsberg och många andra företag arbetar med principerna, antingen på produktnivå eller företagsnivå.
I Kina experimenterar man med hela småsamhällen byggda efter principerna.
Vi ligger alltså efter.

Vagga till vagga utgår från samma princip som styr allt i naturen: avfall = mat.

Alla beståndsdelar i en produkt skall kunna ingå i antingen ett biologiskt kretslopp där rester blir till mull, eller i ett tekniskt kretslopp där beståndsdelar blir råvaror för nya produkter med fullständigt bibehållen kvalitet. Pappersåtervinning t.ex. är inget bra exempel för där blir kvaliteten sämre och sämre ju fler gånger pappret återvinns. (Det är en lång utdragen "vagga till grav" process).

Gå nu in och läs på någon av nedanstående sidor så behöver jag inte skriva en hel bok om allt detta.

vaggatillvagga.se
vuggetilvugge.dk
mbdc.com

Jag pratade om "vagga till vagga" för högstadieelever i veckan och intresset var häpnadsväckande. Det här är ungdomar och barn som är aktiva i miljöarbete. Skolan deltar sedan en tid i ett EU stöttat Comeniusprojekt och alla försöker verkligen göra rätt, lärarna är duktiga, engagerade  men grundlaget utgår där som överallt annars från det rådande tankesystemet: att vi skall minska vår negativa effekt. Låt oss försöka vara så lite dåliga som möjligt.

Det är klart att detta är bättre än att blint strunta i allt. Jag kör själv en hybridbil.
Men bara för att leka en stund kan vi tänka på hur det skulle vara om det idealet styrde ett äktenskap. Att principen var att minimera skadorna .

...."nu går det bättre! -jag har bara slagit min fru tre gånger den här veckan, tidigare var det flera gånger om dan!" . Vårt äktenskap är hållbart...

- hur kul är det jämfört med "kärleksfullt och passionerat"?

Det finns en annan sida av det rådande miljötänket som är läskig:  En övertygelse om att vi är för många på planeten. Låter logiskt eller hur?  Men är det sant? Och vad leder resonemanget till? ....... "Jorden kan inte klara så många som vi är... det är tråkigt med tsunami och svältkatastrofer men det är närmast oundvikligt. Kanske planetens försök att reglera oss".
Michael Braungart som är en av grundarna till Cradle to Cradle kritiserar skarpt dem som framhåller den filosofin (inklusive Al Gore) -eftersom den får oss att blunda för att det är riktiga människor som svälter och dör. Riktiga människor med namn, vänner, barn, föräldrar och släktingar - riktiga människor med riktiga liv, inte "överbefolkning".

Han jämför oss gärna med myror vars samlade biomassa är fyra gånger större än människors. Vi har inget globalt myrproblem. Myrorna är absolut nödvändiga och berikar naturen genom att omsätta näringsämnen så de blir tillgängliga för nytt liv. Om vi producerade rätt skulle planeten kunna bära långt fler människor än idag.

Man kan tydligt se ett mönster hos de ingenjörer och kemister som börjar anamma vagga till vagga
De närmast exploderar av kreativitet och skapargläje. Samma sak med barnen jag pratade med. De blev medvetna om att de faktiskt är djupt skuldtyngda över något som inte är deras fel, och de började ana att det finns ett helt annat sätt att förhålla sig, Ett sätt där man inte utgår från skuld och skam men där man släpper in att vi är infödingar på den här planeten. Vi hör hemma här.



artiklar och uppsatser:

Blekinge tekniska högskola

Ecoprofits

Miljömagasinet

Min kamrat Mats (som jag nämnt tidigare) har ett viktigt och intressant jobb. Han är psykolog i Malmö Stad och jobbar med elever, lärare, förskolelärare och skolledare.
Han befinner sig i en intressant situation på grund av en kollision mellan olika perspektiv.

Lite bakgrund: Mats och jag har ett gemensamt intresse i människor, medvetande och själsliv. Det blir redan nu lite problematiskt för Mats på jobbet - jag har i denna korta mening använt ord som inte är rumsrena - medvetande och själ.

Vi borde inte ha några problem med de här  orden. Men de är (som jag tidigare skrivit) irriterande för oss och svåra att prata om trots att vi nånstans vet att människan inte bara är ett hopkok av uppfostran och gener.

I det lite gammaldags USA har man inga problem med detta som vi vet.  Alla presidenter använder ord som "The Soul of the American People" etc.  Men vi kan inte säga sånt här utan att det knyter sig i magen. Inom oss förråder vi vårt förnuft  bara vid tanken.

Vi har förkastat de här orden och bestämt oss för att bygga ett samhälle på mer omedelbart mänskliga och synliga värderingar.  Kamp mot orättvisa, lika möjligheter, skolor för alla, rösträtt etc. Och vi har (trots finanskris och gubbvälde här och där) lyckats rätt bra! Det är ett helt otroligt samhälle vi lever i där nästan allting funkar.

De djupare mänskligare drivkrafterna bakom utvecklingen har vi svårare att prata om - de antas bara vara där - men om vi tittar noga måste vi erkänna att det verkar finns en strävan efter något mer mänskligt och riktigt som inte kan bortförklaras. Politiker av alla färger som Reinfeldt , Wetterstrand och Ohly har detta gemensamt - en intuition eller insikt om att saker borde kunna vara bättre, och en ansvarskänsla sprungen ur insikten. Olika slutsatser men samma eller liknande driv - eros. Och en själ.

Svårt att komma undan själen.
Den store vetenskapsmannen Emmanuel Swedenborg började leta efter den, blev religiös när han började förstå den och sedan dess pratar man inte mer om honom här hemma trots att han av andra betraktas som nordens alldeles egna Buddha.

Man har i linje med detta undersökt heliga Birgittas kranium också - och tror sig funnit bevis på att hon hade en tumör i huvet.  - vilken tur, då kan vi bortse från henne också.  Dag Hammarskjöld stod upp för själen. Men de flesta av våra lokala förespråkare är  tystade.

Så här sitter vi - med själen ordentligt undangömd. Släktingen som blev knarkare som man inte längre talar om.

Tänk er då att man som psykolog grundar sitt arbete på den, vad den nu är. På delen av oss som vill förändring till det bättre, som vet att det går, och som inte är rädd.
Och om då de flesta av dina kollegor grundar sitt arbete på att lösa problem, hitta problem, tala om problem så blir problem allt man håller på med. Och då har man ett problem! 

Saken är den - det handlar inte om att blunda för problemen, vilka sträcker sig från samarbetsproblem i arbetsgrupper till, flickor som skär sig och dödshot i gymnasieskolor. Det handlar om en grundläggande övertygelse - om att sluta jobba för att en situation skall bli mindre dålig men tvärtemot - bättre -och kanske till och med mycket mycket bra. Om att hitta hjärtat för att använda ett slitet uttryck.

Det finns biologiska och kulturella aspekter som starkt påverkar oss - allt detta är sant, men om vi tror att människans högsta möjlighet är att bli mindre neurotisk, "samarbeta", eller enbart kunna få en balanserad kemi i hjärnan så nedvärderar vi oss själva.  Vi nedgör kultur, själsliv och mänskligheten som sådan. Vi lägger ett tak över våra möjligheter.

Om vi däremot ser utveckling och själsliv som hela grundbulten så vänder vi på steken. Då kommer det på sätt och vis alltid finnas mer att göra, men fokus blir istället på vad som är möjligt.

Det är därför jag skriver om Mats och hans jobb, för det förtjänar att lyftas fram och han har också mött en del oförtjänt motstånd -  det finns en del av oss som är mycket bekväm med att ha ett problem att älta - och när man blir utmanad i detta är det inte alltid det tas emot med öppna armar.

Många av kollegorna kanske invänder nu och säger " jag jobbar också med möjligheter och potential  - hallå där!" och om det är sant så desto bättre. Men jag tvivlar på det. Det här är ingen liten sak att vända på   - desto viktigare att lyfta fram det.

Häromdagen besökte jag Köpenhamn på kvällen för ett  litet röstjobb. Ljudteknikern hade precis blivit nominerad till Reumertpriset (Danmarks stora teaterpris)  för bästa musik till föreställningen om ungdomshuset Jagtvej 69 på Nørrebro.

Vi tittade på ett klipp från föreställningen (som verkade fantastisk) och jag blev smått chockad över kraften i musik och framträdande.  Ungdomshuset i Köpenhamn hade aldrig kunnat överleva så länge i Sverige. Christiania, med både högt och lågt, hade aldrig kunnat uppstå här. Jag  är inte naiv, Christiania är en soppa av allt möjligt, men ATT DET FINNS är ett sundhetstecken.

Vi svenskar är mycket upptagna av oss själva och vad det innebär att vara svensk. Favoriter:  Fredrik Lindström är otroligt bra och träffsäker. Lena Ackebo är både rolig och hänsynslös, det finns många samhällsvetare som har mycket att säga - men det finns ändå saker som vi undviker i allra högsta grad.

Jag har bott eller spenderat ungefär en tredjedel av mitt liv utomlands. Som barn i mellanöstern, som vuxen korta perioder i Frankrike, Spanien, och flera år i Danmark. För många år sedan upptäckte jag att när jag var utomlands var jag spontant lyckligare, när jag kom hem tappade jag livskraft. Det var som om luften ovanför huvudet trycktes ihop, allt blev plattare. Valmöjligheterna, tankarna, drömmarna tappade kraft. Strävan efter trygghet och bekvämlighet omkring mig var så stark att det var svårt att stå emot.

Jag tror verkligen att det finns något sådant som folksjäl. Vi är en del av en väv. Det betyder inte att vi måste vara offer för den, för "kulturen", men vi måste vara medvetna om vad den ger oss för budskap. Kulturen säger något till dig varje dag - "Detta är viktigt" och "Detta är inte verkligt".

Vi har i så lång tid strävat efter att bygga upp ett jämställt, tryggt, demokratiskt, förnuftsbaserat samhälle att det blivit på bekostnad av något fundamentalt. Allt som är irrationellt, farligt, utmanande, mystiskt har rensats ut. Trygghet har blivit ledstjärna, en "balanserad, neutral" syn blivit ett självändamål.

Maria-Pia Boëthius har skrivit en bra bok om detta: "På heder och samvete". I kort handlar den om samlingsregeringens undfallenhet inför Tyskland under andra världskriget - hur undfallenheten blev ett ideal, hur "neutraliteten" blev en ledstjärna - fast den var totalt falsk. 90 % av vår handel var med Tyskland. Den svenska malmen var oumbärlig för krigsindustrin. Vi tillät 2 miljoner trupptransporter. 2 miljoner.  Vi importerade mängder av stulen kol från ockuperade Polen, samtidigt som vart femte polskt barn frös eller svalt ihjäl.  Vi tillät inte Norges kung Håkon att vila ut under sin flykt till England. Vi uppfann "J" som i jude i passen.

 Vi sålde vår själ och gjorde fegheten och flatheten till ett ideal : "en Svensk Tiger".
Det fanns undantag, det fanns modiga röster, men de motarbetades och tystades och stämplades som krigshetsare.

Jag tror detta har haft en katastrofal inverkan på oss och jag tror känslan av att allt plattas ut, neutraliseras, till stor del kommer av att vi inte sett i ögonen att vi fegade - big time.

Historien kan inte göras  ogjord. Varken du eller jag var med och bestämde, men vi påverkas fortfarande av det. I Spanien säger man "no te haces el sueco" - eller låtsas inte som om du är svensk när någon spelar ovetande.

Det finns saker vi måste göra upp med:
Vi sitter fast i en materialistisk, genompolitisk idésfär som utestänger alla andra former för samtal. Vi har en negativ syn på vår roll i naturen, en överdriven tro på vår egen förträfflighet, en arrogant syn på resten av världen. Våra ungdomar är deprimerade för det finns inte luft att drömma stora drömmar. Vi föraktar folk med en tro. Vi begriper oss inte på hängivenhet, vi tolkar allt i genustermer. Vi talar inte om de stora mystiker vi trots allt har haft eftersom det de upplevde inte passar in. Vi vågar inte stå för våra åsikter, om vi har några.

Jag är hemma nu, jag vill bo i Sverige för här är jag född, här hör jag hemma. Men en del av att höra hemma betyder också att namnge det  man inte står ut med.

( Om du gillar att plåga dig själv, så läs Frans G Bengtssons klassiska översättning av Dante, angånde de neutralas tillvaro i efterlivet...)

Hade turen att höra både KG Hammar och Nina Björk samma dag förra veckan. Båda hade tänkvärda föredrag, väldigt olika förstås, men båda utgick på var sitt vis från nödvändigheten av mänsklig interaktion, och att vi är beroende av varandra. KG Hammar har hela sin karriär arbetat med samtal och det som uppstår mellan människor, med möten och  nödvändigheten av att stanna upp för att något unikt mänskligt skall kunna uppstå.

Han pratade om med-vetande, d.v.s vi vet med hjälp av andra . Det var starkt, verkligt, och man känner att det ligger ett livs erfarenhet bakom hans insikter. Dessutom uttryckte han en rörande och medryckande beundran för Desmund Tutu, som han haft turen att umgås med under ett par dagar. Kanske för att Desmund Tutu kunde förkroppsliga Hammars insikter ännu starkare än han själv?

Nina Björk var inne på något liknande men från en helt annan vinkel - hennes föredrag var mer en reaktion mot den marknadsekonomiska "idealbilden" av en människa - att hon är ensam, oberoende och teoretiskt sätt fri att göra vad som helst oberoende av andra.

Nina Björks viktigast poäng var att vi är alla beroende av varandra, att detta är medfött och att vi omöjligt kan handla isolerat. Vi uttrycker alltid något, och vi har rätt och plikt att tycka saker om varandra och om livet. Hon hade fått hårda ord och upprördhet emot sig när hon skrivit om hela köksinredningsgalenskapen, att det är citat "skitdrömmar". Detta för att hon hade "fräckheten" att "lägga sig i vad jag tycker om". Men hela poängen var ju att det som folk "tycker om" är pålagt,  totalt artificiellt och inte alls något man själv valt.

Jag blev otroligt förvånad när jag för rätt många år gjorde något så banalt som att bli vegetarian (är det fortfarande) . Det provocerade folk nåt helt otroligt. Det är klart jag uttryckte en åsikt, en mening genom det valet, men att folk skulle känna sig personligen anklagade? Jag hade tänkt, varit konsekvent, gjort ett val. Ingen stor grej som att bli Generalsekreterare för FN, bara valt att låta bli att äta kött.

Tänk om vi kunde låta bli att hålla på så?
Tänk om vi istället ödmjukt kunde låta oss inspireras av varandra istället. Som KG Hammar när han mötte Desmund Tutu. Känn på styrkan i det - att känna sig själv så väl och ändå låta sig inspireras så djupt.